Idag var Tina hos mig och vi talade om texten och jag godkände det hon skrivit.
Kvinnorna som jobbade på ASEA i Västerås uppmärksammas. Nu blir deras berättelser visor. På bilden från vänster: Britt-Marie Bladh, visartisten Tina Wilhelmsson, Olga Lundgren, Wendela Dehlin, Gabriella Thies med foto på mamma Ingeborg Mayerhofer. Foto: Lisa Westermark.
Varken Britt-Marie, Olga, Wendela eller Ingeborg syns till i konstverket Aseaströmmen på Stora torget i Västerås. Men nu uppmärksammas kvinnorna inom industrin på annat sätt, när deras egna berättelser blir visor.
I ett nytt projekt vill visartisten Tina Wilhelmsson uppmärksamma de kvinnor som jobbade inom industrin på ASEA i Västerås på 40-, 50- , 60- och 70-talet. För ett par månader sedan efterlyste hon kvinnor som ville berätta sina historier, och tanken är att kvinnornas berättelser ska bli till visor.
Wendela Dehlin, som numera bor i Norberg, var en av dem som nappade på Tinas förfrågan. Hon var 27-28 år när hon började ute på Finnslätten i början av 70-talet.
– Jag var ensam tjej bland de cirka 90 stycken som jobbade där på Finnslätten. När jag kom dit så sa min förman till mig att "om du ska jobba här då får du verkligen ha skinn på näsan" och det tyckte jag att jag hade. Men det var hårda bud ibland alltså, säger Wendela Dehlin.
Britt-Marie Bladh började vid band 8 i Mimerkvarteret nere på stan redan som 15-åring.
– Man tyckte väl att vi var lite av lovligt byte. Man klappade oss i rumpan och nypte lite här och där. Karlarna gjorde ju gärna det och tyckte att det var jättekul och man vågade ju inte säga någonting, utan man gick väl undan så gott det gick, berättar hon.
Det blev ett ganska känslosamt möte när ni träffades första gången, ni som är med i projektet?
– Ja, det var faktiskt en mycket häftig upplevelse att få möta dessa kvinnor som har jobbat på ASEA för så länge sen, precis som jag själv. Det var det verkligen, säger Wendela Dehlin.
– Vi skrattade mycket och de här unga flickorna; Lisa som var fotograf och Tina som skulle skriva, de var väldigt förvånade när vi berättade om vad som hände. Så det var en upplevelse.
Wendela Dehlin, som numera bor i Norberg, var en av dem som nappade på Tinas förfrågan. Hon var 27-28 år när hon började ute på Finnslätten i början av 70-talet.
– Jag var ensam tjej bland de cirka 90 stycken som jobbade där på Finnslätten. När jag kom dit så sa min förman till mig att "om du ska jobba här då får du verkligen ha skinn på näsan" och det tyckte jag att jag hade. Men det var hårda bud ibland alltså, säger Wendela Dehlin.
Britt-Marie Bladh började vid band 8 i Mimerkvarteret nere på stan redan som 15-åring.
– Man tyckte väl att vi var lite av lovligt byte. Man klappade oss i rumpan och nypte lite här och där. Karlarna gjorde ju gärna det och tyckte att det var jättekul och man vågade ju inte säga någonting, utan man gick väl undan så gott det gick, berättar hon.
Det blev ett ganska känslosamt möte när ni träffades första gången, ni som är med i projektet?
– Ja, det var faktiskt en mycket häftig upplevelse att få möta dessa kvinnor som har jobbat på ASEA för så länge sen, precis som jag själv. Det var det verkligen, säger Wendela Dehlin.
– Vi skrattade mycket och de här unga flickorna; Lisa som var fotograf och Tina som skulle skriva, de var väldigt förvånade när vi berättade om vad som hände. Så det var en upplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera gärna....Wendela